Wall-E

I några veckor har jag gått runt här och tyckt att det är rätt skönt att inte vara kär. Inte för att jag har varit det på väldigt länge... men jag brukar ändå vilja va det. Fast på senaste tiden så har jag inte ens varit speciellt intresserad av att va det... typ*.

Men sen gick jag på bio.

Tänk att bara få krypa upp bredvid nån i biomörkret, och hålla honom i handen.

Det vore ju ändå rätt mysigt.



*Okej, det kanske var en sanning med modifikation när jag tänker efter. Jag har nog varit lite mindre kärlekskrank än vanligt, men inte helt likgiltig inför konceptet kärlek.
Nu börjar jag ju fundera på vad "kärlekskrank" faktiskt betyder. Betyder det att man är kär? Eller att man är "sugen" som i "Polaren Pär är kärlekskrank". Eller betyder det så som jag använde det ovan, att man vill va kär, men inte nödvändigtvis är det, liksom... Några förslag?

Resor

På allmän begäran (nåväl, Krusbärs i alla fall) så skriver jag på. Orsaken till mitt långa frånfälle är att jag varit rätt upptagen. De senaste två helgerna har jag till exempel varit ute och rest.

Förra helgen var jag i Kalix. Att köra bil dit ifrån Ume tar ungefär 4 timmar (om man är hyfsat laglydig). Jag körde i skymningen, och nog för att Hälsinglands skogar och älvar är mina favoriter, men Norrbotten är inte fy skam det heller. Eller så var det den rosa, molnfria himmelen som gjorde att Pite och Lule älv såg extra storslagna ut.

Tyvärr var det inte lika molnfritt dagen efter. Men jag hade det väldigt trevligt hos Color-Code-Girl ändå. Vi åkte till Haparanda, mest för att jag ville se på underverket:


Och IKEA var förstås som det brukar vara: Stökigt och mycket folk. Varför är det alltid stökigt på IKEA förresten? Har för mig att det inte brukade vara det förr. Tacka vet jag Mio, där är det alltid snyggt och välstädat.

Nåväl. Nu i helgen var jag på blixtvisit i Örebro. Eller snarare i långt-ute-i-ingenstans-med närmsta-storstad-Örebro.

Fredagseftermiddagen var rätt speciell faktiskt. Jag började i ett kallt och regnigt Umeå, landade i ett soligt och varmt Stockholm. Tog bussen till city, promenerade förbi Plattan å ner till Sveavägen för att kolla in den nya iPod Nano (vill ha!). Därefter blev det röda linjen söderut, vilket alltid känns lite konstigt. Å sen åkte jag bil från Fruängen ändå bort till en by på Närkeslätten.

Från Gamla Stan till Fruängen fick jag åka gammalt T-bane tåg! Lycka!


Det förstärkte den totala Tomas Andersson Wij-stämningen som jag redan hade. För det går ju inte att åka till Fruängen utan att nynna på:

"Du var en flygkrasch
Jag var blöt som snö
Du kom från Mars
Jag kom från Fruängen"

Sången heter "Du skulle tagit det helt fel" och tål att lyssnas på många, många gånger.
Så till slut lite mer nostalgibilder som matchar musiken:

Apati.

Att vara doktorand är inte alltid det lättaste.

Man jobbar väldigt självständigt, bestämmer själv vad man ska göra och när, samt har näst intill total flextid.
Hur funkar det då, när man har kass självdisciplin, är totalt motivationsstyrd och tycker om att sova under sitt sköna, sköna täcke?

Ja... det funkar ju faktiskt inte alls så bra.

Själv är jag i en (lång och utdragen) period av arbetsapati. Inget känns roligt, allt känns jobbigt och varje problem känns som ett oöverstigligt berg. Till råga på allt så funkar inte ens de minsta skitsakerna, de där som alltid ska funka.

Sen har jag ett totalt "duktig flicka-komplex", vilket gör att jag har ett behov av att göra allting på absolut bästa sätt och lyckas med allt jag företar mig. När jag sen misslyckas, på grund av olyckliga omständigheter, otur, eller, ännu värre, på grund av att jag klantat mig, så känner jag mig fullständigt usel. Å när jag surfar runt på bloggar, Aftonbladet och DN en halv dag, eller helt enkelt inte jobbar tillräckligt hårt, så får jag otroligt dåligt samvete.

"And still on top of this I'm pretty sure it must have rained."

Eller.. det har i alla fall varit mulet i typ en vecka.

Frikyrkan.

Att växa upp inom frikyrkan är säkert rätt speciellt. Fast jag har ju inget annat att jämföra med förstås, så jag kan inte veta säkert.

På många sätt har min uppväxt varit väldigt Svensson. Ni vet: Villa, Vovve, Volvo och 1,7 barn (nåja, 2 va vi).
Jag har haft vanliga föräldrar, gått i vanliga skolor och haft vanliga problem.

Vad har då varit skillnaden? Jaa... framförallt tror jag att det här är det jag har fått med mig från min frikyrkliga uppväxt (uppdelat i två kategorier och väldigt förenklat):

För det första: Gud. En stark övertygelse om att det finns något större. Något utöver det vi kan se och ta på. En Gud som älskar varje liten sketen person. Och som faktiskt bryr sig.

För det andra: Moral och Teologi. Dels en massa idéer om hur man ska leva sitt liv, och om vad som är rätt och fel. Och dels olika föreställningar om Jesus: Vem han var. Vad han gjorde. Vad han sa. Och vad han vill att vi ska göra.

Alla dessa saker har jag naturligtvis behövt ta ställning till, och gör fortfarande... Men framför allt är det den andra punkten som har upptagit mina tankar.

För nog har jag tvivlat. Massor. Men nånstans kommer jag alltid tillbaka till att: Jo. Gud måste finnas.

Respekt anyone?

"Det var ett jävla tjat. Nej, nej och åter nej".

Det var svaret pappan till de mördade barnen i Arboga fick när han bad TPB ta bort "länken" till bilder på barnens obduktioner från deras sida.

"Folk ska få uttrycka sig, folk ska få sprida material som de tycker är viktigt." säger pressansvarig på TPB. Och visst: TPB har inte gjort någonting olagligt.

Men.

Att uttrycka sig på det viset mot en person som fortfarande sörjer sina två döda barn är otäckt, omoraliskt och fruktansvärt omoget. Det gör att jag inte har någon som helst respekt för deras försvar av offentligehtsprincipen.

Sömnig men glad

For till Hufvudstaden idag. Reste hela vägen från Ume till T-Centralen tillsammans med min tyska vännina. Ägnade hela ArlandaExpress-resan med att försöka förklara för henne varför hon ska ha sin roliga och galna frisyr och inte sin småtråkiga (enligt henne "klassiska") frisyr.

Från centralen åkte jag röda linjen till de norra förorterna medan hon fortsatte till Gamla Stan. Hon springer Halvmara imorgon. Miriam=inte avundsjuk.

Jag tycker om vänner som man kan ringa till efter kl 22 och säga "jag har kommit till stan, vill du komma hit?" och som då genast sätter sig i bilen och kör dit man är. Tur också att ambulanssyrran ifråga flyttat 3 mil närmre typ dagen innan...

Hemtrevligt.

När det för några dar sen bosatte sig en fluga i min lägenhet, och jag kom på mig själv med att tänka att det skulle bli lite sorgligt när den försvann, då började jag fundera på om det var något allvarligt fel på mig...

Nu har flugan flygit sin kos (eller mer troligt: ligger och torkar ihop i ett hörn) och jag överväger med viss motvilja att skaffa mig en katt.