Apati.

Att vara doktorand är inte alltid det lättaste.

Man jobbar väldigt självständigt, bestämmer själv vad man ska göra och när, samt har näst intill total flextid.
Hur funkar det då, när man har kass självdisciplin, är totalt motivationsstyrd och tycker om att sova under sitt sköna, sköna täcke?

Ja... det funkar ju faktiskt inte alls så bra.

Själv är jag i en (lång och utdragen) period av arbetsapati. Inget känns roligt, allt känns jobbigt och varje problem känns som ett oöverstigligt berg. Till råga på allt så funkar inte ens de minsta skitsakerna, de där som alltid ska funka.

Sen har jag ett totalt "duktig flicka-komplex", vilket gör att jag har ett behov av att göra allting på absolut bästa sätt och lyckas med allt jag företar mig. När jag sen misslyckas, på grund av olyckliga omständigheter, otur, eller, ännu värre, på grund av att jag klantat mig, så känner jag mig fullständigt usel. Å när jag surfar runt på bloggar, Aftonbladet och DN en halv dag, eller helt enkelt inte jobbar tillräckligt hårt, så får jag otroligt dåligt samvete.

"And still on top of this I'm pretty sure it must have rained."

Eller.. det har i alla fall varit mulet i typ en vecka.