Julafton

En sån här fin gran har vi i jul:


Jag har haft en lugn och skön dag med mamma, pappa och lillebror. Vi har ätit dom klassiska sakerna och kollat lite på Kalle och sen delat ut julklappar.
En hel hög grejer blev det. Jag fick en eltandborste! Typ 20 år efter alla andra... Sen fick jag en råfin klocka oxå. Hoppas ni alla haft en härlig dag!

Color coordination

Så här roligt kan man ha på labbet när man jobbar sent en torsdagkväll:

Oroande

Jag läste precis den här artikeln på dn.se. Under det senaste året har jag läst fler och fler oroande rapporter om hur romer behandlas i Italien. Överhuvudtaget verkar det som att det blåser mycket starka nationalistiska och rasistiska vindar i stora delar av Europa. Österrike, Italien, Nederländerna osv. För några år sedan framställdes detta, av svensk media, som stora problem. Idag verkar det som att man helt enkelt bara har vant sig och "gillat läget".

Men ovanstående artikel om romska ghetton i Rom gör mig väldigt orolig. Hur långt kommer det här att gå? När kommer vi inte bara höra talas om ghetton och rasism utan även om pogromer och kristallnätter?

1,75?!?!

Det verkar ju helt sjukt att Riksbanken sänker reporäntan med 1,75 procentenheter. Hur illa är den här ekonomiska krisen egentligen? Nog blir jag glad att min ränta kommer gå ner i alla fall 1%. Men lite orolig blir jag allt också.

Än har jag inte märkt av krisen mer än att mina fonder har gått ner alldeles väldigt... Det är klart, om man är beroende av fonder och aktier, så blir det ju besvärligt. Och om man förlorar jobbet förstås... Men, men... jag lär väl märka om det här kommer påverka mig i framtiden.

Spackel och paljetter.

Jag spacklar vidare! Tänk, för bara några dagar sen hade jag aldrig slipat tapetkanter eller spacklat mer än ett stolsben. Jag hade heller ingen aning om att vad en "kvartsstav" var, eller hur viktigt det är huruvida golvlisten är 56 eller 69 mm hög. Men nu vet jag det...
Dessutom börjar det verka som att jag kommer hinna besöka både ByggMax, Beijer och K-Rauta innan jag är klar med det här projektet. Jag längtar efter att få ta bort allt golvpapper och all maskeringstejp och få städa och flytta tillbaka alla möbler dit dom ska vara. Åååh va jag längtar!!

Men än är tapetseringen kvar. Det är bara en vägg, helt färdigbearbetad, inga hörn eller kanter att ta hänsyn till. Kom och hjälp mig någon!! Jag törs inte själv!

Inte nog med att jag stylat mitt hem! Jag har även lyckats hitta den perfekta outfiten till julfesten på fredag!! Tänk: Svarta paljetter och krokodilpumps. Det ni!!

Ditten och datten.

Jag lever i ett byggarbetskaos. Jag har ett tag funderat på att måla om och tapetsera köket, och nu blev det av! Det är såklart rätt besvärligt att ha alla köksmöbler (inklusive frys) i mitt sov-, vardags-, (och numera även mat-) rum. Men människan är ju oerhört anpassningsbar, så jag har snabbt lärt mig hur man enklast kryssar mellan vardagsrumsbord, köksbord, stolar och frys för att komma fram till byrån, spegeln eller sängen. ;)

Kvällarna går åt till att jobba, och tänk så händig man känner sig när man spacklar, slipar och målar med roller! Ikväll har jag målat väggarna (i alla fall de som inte ska ha tapet) och lite typiskt känns det allt när varenda tapetvåd, utom den jag provmålade på, får bubblor! Men jag hoppas att de ska försvinna när färgen torkat.

För övrig blev jag idag alldeles förtjust över att höra, den inte helt oväntade, nyheten om att Hillary Clinton blir Barack Obamas utrikesminister. Hon är cool tycker jag.

Vinteskor sökes.

Måste lägga till en sak...

Vad tycker ni? Ska jag försöka skaffa ett par skor som inte har inbyggda hål? Så här i snörusket och så...

Om ni har några tips på snygga, varma, sköna, ohalkiga vinterskor så säg till för allt i världen!

På allmän begäran.

Varför inte ta tillfället i akt att skriva ett blogginlägg? Så här under vinterns absolut mest stressiga vecka (än så länge) kan det ju passa. Egentligen är det nog inte så mycket som jag behöver göra, förutom att jag ska undervisa på KLT på fredag, och är rätt nervös över det. Jag är inte direkt "teacher-material", och så har jag gett mig på att försöka undervisa ur bibeln för ett gäng tonåringar...

Tja... jag antar att jag gillar utmaningar.


I övrigt tycker jag att det skulle vara hemskt trevligt att ha någon att krama om såhär i vintermörkret. Men det tycker jag ju även under ljusa vårnätter, varma sommardagar och höstruskiga eftermiddagar.

Så. På Västfronten intet nytt.

Civilrättslig äktenskapslagstiftning.

Nyligen återkommen från andra sidan jorden får jag veta att m, fp och c har kommit överens om att lägga in en motion om könsneutrala äktenskap.

Jag tycker att det är helt rätt att den sekulariserade staten inte diskriminerar mot någon, oavsett sexuell läggning, och därför har jag inga problem med könsneutrala äktenskap. Men problemet är att det borgerliga äktenskapet och det kyrkliga äktenskapet är två helt skilda saker. Det har såklart inte alltid varit så, men i och med att samhället sekulariserats, och att staten och kyrkan har skilts åt så har det divergerat till att bli två olika saker.

I och med detta så tycker jag att en civilrättslig äktenskapslagstifting vore det allra bästa alternativet. Alla som vill ingå ett juridiskt äktenskap måste göra detta borgerligt och de som vill kan genomföra en religiös cermoni, som staten inte har något med att göra.

Jag har dock väldigt svårt att förstå många av mina "trosfränder" som tycker att just ordet "äktenskap" är så viktigt. För mig är det bara ett ord, jag lägger inte så mycket laddning i det. (Ett exempel på detta kan ni höra här.)

Det finns massor att säga om denna fråga, men Christer Sturmark (Humanisterna) och Sten-Gunnar Hedin (Pingströrelsen) m fl, säger det mycket bra i detta inlägg, så jag överlåter ordet till dem i stället.

Resfeber

På fredag åker jag. Till andra sidan jorden! Nya Zeeland närmare bestämt.

Just nu är jag rätt nervös. Mest för att glömma typ biljetten eller passet. Och så försöker jag packa, vilket inte alls går bra. Jag försöker trösta mig med att jag i alla fall tagit upp väskan från förrådet, men det betyder ju inte att två bikini och ett par shorts är så mycket till packning...
Dessutom kanske jag inte kommer få användning för dom! Det lär ju va vår där down under, men det kanske inte betyder bad- och shortsväder...

Till råga på allt känns det som att mängder med saker hopade sig såhär sista veckan hemma. Detta har lett till att jag strukit massa saker ur kalendern.. Vilket i sin tur gjort att det plötsligen känns som att jag har all tid i världen. Detta kommer oundvikligen leda till att jag i panik måste packa till kl 2 sista kvällen.

Ikväll åt jag den här goda pajen. Kan varmt rekomenderas.

Kram och godnatt!

Luftslott

Tänk vad mycket bättre miljön i storstäderna skulle bli om alla körde runt i såna här istället för i stora och koldioxidutspyende bilar. Den passar ju inte så bra för långresor såklart, men om man bor i en storstad där det ändå mest är trafikstockning och krypkörning som gäller så borde den va finfin. Verkar ju smart om man kan "tanka" den hemma också.

Fast ja... snygg va den ju inte direkt.

Från Matlagning till Självinsikt.

Ikväll har jag lagat mat.

Det blev riktigt gott. Jag blir alltid så glad när jag kan slänga ihop en maträtt som blir sådär god. Jag vet ju att jag kan laga mat, det är ju bara att följa receptet! Men att improvisera mat, det är en heeelt annan sak. Jag har blivit kallad (och kallat mig själv) för "Receptfascisten". Står det att champinjonen ska skivas, då kan man ju inte skära den i kvartar, till exempel. Eller hur?.... Eller hur?!?!

Något neurotiskt skulle man kunna tycka.

Men det hela handlar helt enkelt om osäkerhet. "Inbillad improvisationsoförmåga" är diagnosen. Eller egentligen är det nog ännu vidare än så. "Kreativitetskramp" kanske man kan säga.

Alltså: Jag är fullständigt okreativ. Jag kan inte skapa nånting. Jag kan inte måla, inte skriva, inte spela teater. Jag kan spela piano, men jag kan inte improvisera, och absolut inte skriva musik.

Och så fortsätter det. Det är såhär det är och alltid kommer vara. Skrivet i sten.
Miriam = fullständigt okreativ.

Eller?*





*OBS, detta är inte ett fiskande efter komplimanger, utan ett "kreativt grepp" för att visa på att det sker en utveckling och en förändring av tankegångarna hos författaren.

The Void

Det känns,
som att jag har någonting jag vill säga.

Men jag vet inte vad det är för något.
Kan inte sätta ord på det.

Det är bara en känsla, av att

jag har nånting jag vill säga.

Isolerad

Det är inte roligt alls att ligga hemma och vara sjuk. Men blir lixom... helt avskärmad från resten av världen. Här ligger jag (i ett töcken av illamående och huvudvärk) och kollar på svt.se, läser böcker, och surfar runt efter info om nya hygienartiklar.

Under tiden fortsätter livet som vanligt för alla andra. Medan tiden liksom... står still... för mig.

Hemskt irriterande.


Appropå "123 saker", tv-programmet jag kollade på. I det programmet så berättar de om "Kongokrisen", en väpnad konflikt i Kongo på 60-talet, där bland annat svenska FN-bataljoner var delaktiga. Det är typ de enda svenska trupper under de senaste 200 åren som varit med om regelrätt krig. Min körskollärare var en av dessa "kongosvenskar" och han berättade lite för mig om det han hade varit med om... Framförallt hur det va när han kom tillbaka hem och led av PTSD (eller, det är min diagnos iaf), och inte kunde sova om nätterna och återupplevde de hemska saker han varit med om.

Det är en av orsakerna till att jag är pacifist. Krig är dumt, och det kommer det alltid vara. Det må vara de som tycker att jag är naiv, men jag säger som Skorpan: "Om alla tänkte som Jonathan så skulle det inte finnas några krig!"


Ikväll har jag promenerat runt kvarteret med Isa. Nu undrar jag om jag inte kommer palla med att gå till jobbet imorgon heller, eftersom jag blev alldeles snurrig av promenaden. Undra om det måhända är en influensa jag har råkat ut för...

Sjuk.

Förkyld.

Snor.
Huvudvärk.
Nästäppa.

Muskelvärk.
Huvudvärk.

Snor.

Natt.

När man jobbar till sent på kvällen så känns det ofta som att det är mycket senare än vad det faktiskt är. Om jag till exempel går från jobbet klockan 22 (som idag), så känns det som att det är sååå sent och att hela världen nog sover, för hur kan nån vara uppe såhär dags? Typ. Mest kanske för att korridorerna på jobbet är så tomma och mörka, och inte lika fulla av liv och rörelse som dom brukar. Sen gör nog regnet och höstmörkret sitt också.

Men sen när man kommit hem och ätit middag, så känns plötsligen klockan som ingenting, och man skulle nog kunna vara uppe hur länge som helst. Nästan.

Imorgon får jag besök av Djungeldoktorn. Det ska bli spännande att höra vad hon tycker om det jag gjort med hennes (numera min!) lägenhet.

Om du undrar vad förra inlägget va om så.. ja.. det är väl som en önskan. En dröm. Helt enkelt. Om att det kanske skulle kunna vara så. Med nån. Nån gång.

Everything

I can be an asshole of the grandest kind
I can withhold like it's going out of style
I can be the moodiest baby,
And you've never met anyone as as, negative as i am sometimes

I am the wisest woman you've ever met
I am the kindest soul with whom you've connected
I have the bravest heart that you've ever seen
And you've never met anyone
Who is as positive as I am sometimes

You see everything you see every part
You see all my light and you love my dark
You dig everything of which I'm ashamed
There's not anything to which you can't relate
And you're still here

I blame everyone else & not my own partaking
My passive aggressive-ness can be devastating
I'm terrified and mistrusting you
And you've never met anyone
Who is as close to dawn as I am sometimes

You see everything you see every part
You see all my light and you love my dark
You dig everything of which I'm ashamed
There's not anything to which you can't relate
And you're still here

What I resist persists and speaks louder than I know
What i resist you love no matter how low or high I go

I'm the funniest woman that you've ever known
I'm the most dollest woman that you've ever known
I'm the most gorgeous woman that you've ever known
And you've never met anyone
Who is as everything as I am sometimes

You see everything you see every part
You see all my light and you love my dark
You dig everything of which I'm ashamed
There's not anything to which you can't relate
And you're still here

You see everything you see every part
You see all my light and you love my dark
You dig everything of which I'm ashamed
There's not anything to which you can't relate
And you're still here

A. Morissette

Wall-E

I några veckor har jag gått runt här och tyckt att det är rätt skönt att inte vara kär. Inte för att jag har varit det på väldigt länge... men jag brukar ändå vilja va det. Fast på senaste tiden så har jag inte ens varit speciellt intresserad av att va det... typ*.

Men sen gick jag på bio.

Tänk att bara få krypa upp bredvid nån i biomörkret, och hålla honom i handen.

Det vore ju ändå rätt mysigt.



*Okej, det kanske var en sanning med modifikation när jag tänker efter. Jag har nog varit lite mindre kärlekskrank än vanligt, men inte helt likgiltig inför konceptet kärlek.
Nu börjar jag ju fundera på vad "kärlekskrank" faktiskt betyder. Betyder det att man är kär? Eller att man är "sugen" som i "Polaren Pär är kärlekskrank". Eller betyder det så som jag använde det ovan, att man vill va kär, men inte nödvändigtvis är det, liksom... Några förslag?

Resor

På allmän begäran (nåväl, Krusbärs i alla fall) så skriver jag på. Orsaken till mitt långa frånfälle är att jag varit rätt upptagen. De senaste två helgerna har jag till exempel varit ute och rest.

Förra helgen var jag i Kalix. Att köra bil dit ifrån Ume tar ungefär 4 timmar (om man är hyfsat laglydig). Jag körde i skymningen, och nog för att Hälsinglands skogar och älvar är mina favoriter, men Norrbotten är inte fy skam det heller. Eller så var det den rosa, molnfria himmelen som gjorde att Pite och Lule älv såg extra storslagna ut.

Tyvärr var det inte lika molnfritt dagen efter. Men jag hade det väldigt trevligt hos Color-Code-Girl ändå. Vi åkte till Haparanda, mest för att jag ville se på underverket:


Och IKEA var förstås som det brukar vara: Stökigt och mycket folk. Varför är det alltid stökigt på IKEA förresten? Har för mig att det inte brukade vara det förr. Tacka vet jag Mio, där är det alltid snyggt och välstädat.

Nåväl. Nu i helgen var jag på blixtvisit i Örebro. Eller snarare i långt-ute-i-ingenstans-med närmsta-storstad-Örebro.

Fredagseftermiddagen var rätt speciell faktiskt. Jag började i ett kallt och regnigt Umeå, landade i ett soligt och varmt Stockholm. Tog bussen till city, promenerade förbi Plattan å ner till Sveavägen för att kolla in den nya iPod Nano (vill ha!). Därefter blev det röda linjen söderut, vilket alltid känns lite konstigt. Å sen åkte jag bil från Fruängen ändå bort till en by på Närkeslätten.

Från Gamla Stan till Fruängen fick jag åka gammalt T-bane tåg! Lycka!


Det förstärkte den totala Tomas Andersson Wij-stämningen som jag redan hade. För det går ju inte att åka till Fruängen utan att nynna på:

"Du var en flygkrasch
Jag var blöt som snö
Du kom från Mars
Jag kom från Fruängen"

Sången heter "Du skulle tagit det helt fel" och tål att lyssnas på många, många gånger.
Så till slut lite mer nostalgibilder som matchar musiken:

Apati.

Att vara doktorand är inte alltid det lättaste.

Man jobbar väldigt självständigt, bestämmer själv vad man ska göra och när, samt har näst intill total flextid.
Hur funkar det då, när man har kass självdisciplin, är totalt motivationsstyrd och tycker om att sova under sitt sköna, sköna täcke?

Ja... det funkar ju faktiskt inte alls så bra.

Själv är jag i en (lång och utdragen) period av arbetsapati. Inget känns roligt, allt känns jobbigt och varje problem känns som ett oöverstigligt berg. Till råga på allt så funkar inte ens de minsta skitsakerna, de där som alltid ska funka.

Sen har jag ett totalt "duktig flicka-komplex", vilket gör att jag har ett behov av att göra allting på absolut bästa sätt och lyckas med allt jag företar mig. När jag sen misslyckas, på grund av olyckliga omständigheter, otur, eller, ännu värre, på grund av att jag klantat mig, så känner jag mig fullständigt usel. Å när jag surfar runt på bloggar, Aftonbladet och DN en halv dag, eller helt enkelt inte jobbar tillräckligt hårt, så får jag otroligt dåligt samvete.

"And still on top of this I'm pretty sure it must have rained."

Eller.. det har i alla fall varit mulet i typ en vecka.

Frikyrkan.

Att växa upp inom frikyrkan är säkert rätt speciellt. Fast jag har ju inget annat att jämföra med förstås, så jag kan inte veta säkert.

På många sätt har min uppväxt varit väldigt Svensson. Ni vet: Villa, Vovve, Volvo och 1,7 barn (nåja, 2 va vi).
Jag har haft vanliga föräldrar, gått i vanliga skolor och haft vanliga problem.

Vad har då varit skillnaden? Jaa... framförallt tror jag att det här är det jag har fått med mig från min frikyrkliga uppväxt (uppdelat i två kategorier och väldigt förenklat):

För det första: Gud. En stark övertygelse om att det finns något större. Något utöver det vi kan se och ta på. En Gud som älskar varje liten sketen person. Och som faktiskt bryr sig.

För det andra: Moral och Teologi. Dels en massa idéer om hur man ska leva sitt liv, och om vad som är rätt och fel. Och dels olika föreställningar om Jesus: Vem han var. Vad han gjorde. Vad han sa. Och vad han vill att vi ska göra.

Alla dessa saker har jag naturligtvis behövt ta ställning till, och gör fortfarande... Men framför allt är det den andra punkten som har upptagit mina tankar.

För nog har jag tvivlat. Massor. Men nånstans kommer jag alltid tillbaka till att: Jo. Gud måste finnas.

Respekt anyone?

"Det var ett jävla tjat. Nej, nej och åter nej".

Det var svaret pappan till de mördade barnen i Arboga fick när han bad TPB ta bort "länken" till bilder på barnens obduktioner från deras sida.

"Folk ska få uttrycka sig, folk ska få sprida material som de tycker är viktigt." säger pressansvarig på TPB. Och visst: TPB har inte gjort någonting olagligt.

Men.

Att uttrycka sig på det viset mot en person som fortfarande sörjer sina två döda barn är otäckt, omoraliskt och fruktansvärt omoget. Det gör att jag inte har någon som helst respekt för deras försvar av offentligehtsprincipen.

Sömnig men glad

For till Hufvudstaden idag. Reste hela vägen från Ume till T-Centralen tillsammans med min tyska vännina. Ägnade hela ArlandaExpress-resan med att försöka förklara för henne varför hon ska ha sin roliga och galna frisyr och inte sin småtråkiga (enligt henne "klassiska") frisyr.

Från centralen åkte jag röda linjen till de norra förorterna medan hon fortsatte till Gamla Stan. Hon springer Halvmara imorgon. Miriam=inte avundsjuk.

Jag tycker om vänner som man kan ringa till efter kl 22 och säga "jag har kommit till stan, vill du komma hit?" och som då genast sätter sig i bilen och kör dit man är. Tur också att ambulanssyrran ifråga flyttat 3 mil närmre typ dagen innan...

Hemtrevligt.

När det för några dar sen bosatte sig en fluga i min lägenhet, och jag kom på mig själv med att tänka att det skulle bli lite sorgligt när den försvann, då började jag fundera på om det var något allvarligt fel på mig...

Nu har flugan flygit sin kos (eller mer troligt: ligger och torkar ihop i ett hörn) och jag överväger med viss motvilja att skaffa mig en katt.