På fredag åker jag. Till andra sidan jorden! Nya Zeeland närmare bestämt.
Just nu är jag rätt nervös. Mest för att glömma typ biljetten eller passet. Och så försöker jag packa, vilket inte alls går bra. Jag försöker trösta mig med att jag i alla fall tagit upp väskan från förrådet, men det betyder ju inte att två bikini och ett par shorts är så mycket till packning...
Dessutom kanske jag inte kommer få användning för dom! Det lär ju va vår där down under, men det kanske inte betyder bad- och shortsväder...
Till råga på allt känns det som att mängder med saker hopade sig såhär sista veckan hemma. Detta har lett till att jag strukit massa saker ur kalendern.. Vilket i sin tur gjort att det plötsligen känns som att jag har all tid i världen. Detta kommer oundvikligen leda till att jag i panik måste packa till kl 2 sista kvällen.
Ikväll åt jag den här goda pajen. Kan varmt rekomenderas.
Kram och godnatt!
måndag, oktober 20, 2008
tisdag, oktober 14, 2008
Luftslott
Tänk vad mycket bättre miljön i storstäderna skulle bli om alla körde runt i såna här istället för i stora och koldioxidutspyende bilar. Den passar ju inte så bra för långresor såklart, men om man bor i en storstad där det ändå mest är trafikstockning och krypkörning som gäller så borde den va finfin. Verkar ju smart om man kan "tanka" den hemma också.
Fast ja... snygg va den ju inte direkt.
Fast ja... snygg va den ju inte direkt.
måndag, oktober 13, 2008
Från Matlagning till Självinsikt.
Ikväll har jag lagat mat.
Det blev riktigt gott. Jag blir alltid så glad när jag kan slänga ihop en maträtt som blir sådär god. Jag vet ju att jag kan laga mat, det är ju bara att följa receptet! Men att improvisera mat, det är en heeelt annan sak. Jag har blivit kallad (och kallat mig själv) för "Receptfascisten". Står det att champinjonen ska skivas, då kan man ju inte skära den i kvartar, till exempel. Eller hur?.... Eller hur?!?!
Något neurotiskt skulle man kunna tycka.
Men det hela handlar helt enkelt om osäkerhet. "Inbillad improvisationsoförmåga" är diagnosen. Eller egentligen är det nog ännu vidare än så. "Kreativitetskramp" kanske man kan säga.
Alltså: Jag är fullständigt okreativ. Jag kan inte skapa nånting. Jag kan inte måla, inte skriva, inte spela teater. Jag kan spela piano, men jag kan inte improvisera, och absolut inte skriva musik.
Och så fortsätter det. Det är såhär det är och alltid kommer vara. Skrivet i sten.
Miriam = fullständigt okreativ.
Eller?*
*OBS, detta är inte ett fiskande efter komplimanger, utan ett "kreativt grepp" för att visa på att det sker en utveckling och en förändring av tankegångarna hos författaren.
Det blev riktigt gott. Jag blir alltid så glad när jag kan slänga ihop en maträtt som blir sådär god. Jag vet ju att jag kan laga mat, det är ju bara att följa receptet! Men att improvisera mat, det är en heeelt annan sak. Jag har blivit kallad (och kallat mig själv) för "Receptfascisten". Står det att champinjonen ska skivas, då kan man ju inte skära den i kvartar, till exempel. Eller hur?.... Eller hur?!?!
Något neurotiskt skulle man kunna tycka.
Men det hela handlar helt enkelt om osäkerhet. "Inbillad improvisationsoförmåga" är diagnosen. Eller egentligen är det nog ännu vidare än så. "Kreativitetskramp" kanske man kan säga.
Alltså: Jag är fullständigt okreativ. Jag kan inte skapa nånting. Jag kan inte måla, inte skriva, inte spela teater. Jag kan spela piano, men jag kan inte improvisera, och absolut inte skriva musik.
Och så fortsätter det. Det är såhär det är och alltid kommer vara. Skrivet i sten.
Miriam = fullständigt okreativ.
Eller?*
*OBS, detta är inte ett fiskande efter komplimanger, utan ett "kreativt grepp" för att visa på att det sker en utveckling och en förändring av tankegångarna hos författaren.
söndag, oktober 12, 2008
The Void
Det känns,
som att jag har någonting jag vill säga.
Men jag vet inte vad det är för något.
Kan inte sätta ord på det.
Det är bara en känsla, av att
jag har nånting jag vill säga.
som att jag har någonting jag vill säga.
Men jag vet inte vad det är för något.
Kan inte sätta ord på det.
Det är bara en känsla, av att
jag har nånting jag vill säga.
torsdag, oktober 09, 2008
Isolerad
Det är inte roligt alls att ligga hemma och vara sjuk. Men blir lixom... helt avskärmad från resten av världen. Här ligger jag (i ett töcken av illamående och huvudvärk) och kollar på svt.se, läser böcker, och surfar runt efter info om nya hygienartiklar.
Under tiden fortsätter livet som vanligt för alla andra. Medan tiden liksom... står still... för mig.
Hemskt irriterande.
Appropå "123 saker", tv-programmet jag kollade på. I det programmet så berättar de om "Kongokrisen", en väpnad konflikt i Kongo på 60-talet, där bland annat svenska FN-bataljoner var delaktiga. Det är typ de enda svenska trupper under de senaste 200 åren som varit med om regelrätt krig. Min körskollärare var en av dessa "kongosvenskar" och han berättade lite för mig om det han hade varit med om... Framförallt hur det va när han kom tillbaka hem och led av PTSD (eller, det är min diagnos iaf), och inte kunde sova om nätterna och återupplevde de hemska saker han varit med om.
Det är en av orsakerna till att jag är pacifist. Krig är dumt, och det kommer det alltid vara. Det må vara de som tycker att jag är naiv, men jag säger som Skorpan: "Om alla tänkte som Jonathan så skulle det inte finnas några krig!"
Ikväll har jag promenerat runt kvarteret med Isa. Nu undrar jag om jag inte kommer palla med att gå till jobbet imorgon heller, eftersom jag blev alldeles snurrig av promenaden. Undra om det måhända är en influensa jag har råkat ut för...
Under tiden fortsätter livet som vanligt för alla andra. Medan tiden liksom... står still... för mig.
Hemskt irriterande.
Appropå "123 saker", tv-programmet jag kollade på. I det programmet så berättar de om "Kongokrisen", en väpnad konflikt i Kongo på 60-talet, där bland annat svenska FN-bataljoner var delaktiga. Det är typ de enda svenska trupper under de senaste 200 åren som varit med om regelrätt krig. Min körskollärare var en av dessa "kongosvenskar" och han berättade lite för mig om det han hade varit med om... Framförallt hur det va när han kom tillbaka hem och led av PTSD (eller, det är min diagnos iaf), och inte kunde sova om nätterna och återupplevde de hemska saker han varit med om.
Det är en av orsakerna till att jag är pacifist. Krig är dumt, och det kommer det alltid vara. Det må vara de som tycker att jag är naiv, men jag säger som Skorpan: "Om alla tänkte som Jonathan så skulle det inte finnas några krig!"
Ikväll har jag promenerat runt kvarteret med Isa. Nu undrar jag om jag inte kommer palla med att gå till jobbet imorgon heller, eftersom jag blev alldeles snurrig av promenaden. Undra om det måhända är en influensa jag har råkat ut för...
tisdag, oktober 07, 2008
torsdag, oktober 02, 2008
Natt.
När man jobbar till sent på kvällen så känns det ofta som att det är mycket senare än vad det faktiskt är. Om jag till exempel går från jobbet klockan 22 (som idag), så känns det som att det är sååå sent och att hela världen nog sover, för hur kan nån vara uppe såhär dags? Typ. Mest kanske för att korridorerna på jobbet är så tomma och mörka, och inte lika fulla av liv och rörelse som dom brukar. Sen gör nog regnet och höstmörkret sitt också.
Men sen när man kommit hem och ätit middag, så känns plötsligen klockan som ingenting, och man skulle nog kunna vara uppe hur länge som helst. Nästan.
Imorgon får jag besök av Djungeldoktorn. Det ska bli spännande att höra vad hon tycker om det jag gjort med hennes (numera min!) lägenhet.
Om du undrar vad förra inlägget va om så.. ja.. det är väl som en önskan. En dröm. Helt enkelt. Om att det kanske skulle kunna vara så. Med nån. Nån gång.
Men sen när man kommit hem och ätit middag, så känns plötsligen klockan som ingenting, och man skulle nog kunna vara uppe hur länge som helst. Nästan.
Imorgon får jag besök av Djungeldoktorn. Det ska bli spännande att höra vad hon tycker om det jag gjort med hennes (numera min!) lägenhet.
Om du undrar vad förra inlägget va om så.. ja.. det är väl som en önskan. En dröm. Helt enkelt. Om att det kanske skulle kunna vara så. Med nån. Nån gång.
onsdag, oktober 01, 2008
Everything
I can be an asshole of the grandest kind
I can withhold like it's going out of style
I can be the moodiest baby,
And you've never met anyone as as, negative as i am sometimes
I am the wisest woman you've ever met
I am the kindest soul with whom you've connected
I have the bravest heart that you've ever seen
And you've never met anyone
Who is as positive as I am sometimes
You see everything you see every part
You see all my light and you love my dark
You dig everything of which I'm ashamed
There's not anything to which you can't relate
And you're still here
I blame everyone else & not my own partaking
My passive aggressive-ness can be devastating
I'm terrified and mistrusting you
And you've never met anyone
Who is as close to dawn as I am sometimes
You see everything you see every part
You see all my light and you love my dark
You dig everything of which I'm ashamed
There's not anything to which you can't relate
And you're still here
What I resist persists and speaks louder than I know
What i resist you love no matter how low or high I go
I'm the funniest woman that you've ever known
I'm the most dollest woman that you've ever known
I'm the most gorgeous woman that you've ever known
And you've never met anyone
Who is as everything as I am sometimes
You see everything you see every part
You see all my light and you love my dark
You dig everything of which I'm ashamed
There's not anything to which you can't relate
And you're still here
You see everything you see every part
You see all my light and you love my dark
You dig everything of which I'm ashamed
There's not anything to which you can't relate
And you're still here
A. Morissette
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)